Evert Taube bodde tidvis på öarna 1942-1945

Foton från Flatö-Malö Hembygdsförenings arkiv. Klicka gärna på bilderna för att förstora dem och se dem som bildspel.


En kort minnesbild av vem Evert Taube var

Konstnär, trubadur och visdiktare. Föddes 1890. Dog 1976.

 

Han bodde tidvis under åren 1942 till 1945 hos Anders och Hulda Johansson på Ängön.

 

Under sina vandringar på öarna blev han god vän med handlaren Gustav Johansson, som han döpte till ”Handelsman Flink”.

Många av Everts kända verk tillkom under vistelsen här på öarna t.ex. Maj På Malö, Huldas Karin, Vals på Ängön, Kärleken och vinden, En håttespelman, Min älskling du är som en ros och Inbjudan till Bohuslän.

 

Till minne av tiden här ute invigdes 1977 en minnessten, prydd med en bronsrelief, skapad av Everts hustru Astri, intill

Flatö-Malö hembygdsförening anordnade 1990, till hundraårsminnet av Everts födelse, de första Taubespelen på Ängön, där bl. a. Everts bror Gösta Taube, Huldas Karin och Öbarna deltog. 


Utdrag ur dagboksanteckningar från vistelsen på Ängön

 "Här är sommarlandet!" Plötsligt känner Evert Taube igen sig. Det var här han som nioåring varit med sin farbror och köpt ägg, mjölk och bär. 1942 kom han hit igen på sin doktors inrådan för att få lindring för sina astmabesvär. Doktorn hette Ernst Salén och hade ett sommarhus på Ängön. Evert Taube blev förtjust i både naturen och folket. Här bodde han i perioder under tre år och målade, diktade och komponerade.

 

Ingen har någonsin så poetiskt och vackert beskrivit våra öar och folket här som Evert Taube. Här är några klipp ur brev han skrev till sin doktor och ur böcker där han berättar om sina upplevelser på Flatön–Ängön och Malö.

 

9 december 1942: Anlänt Ängön, Kårehogen, allt väl. Sovit 12 timmar utan sömnmedel. Frukost: hemkärnat smör, hembakat bröd, två nyvärpta ägg, nysilad mjölk, havregrynsgröt och äkta kaffe med fem små sorters hembakat småbröd plus sockerkaka och vetebröd med korinter. Fälten är vinröda och smaragdgröna, får och höns beta, träden knoppas, temperatur plus sju grader Celsius. Med sina käglor och åsar av ljungröda och gråvioletta berg i skikt på skikt, över ett atlantiskt dis som smyger in över fält och silverblänkande strömmar ter sig detta landskap oändligt skönt och talar dessutom, till mig personligen, hembygdens tysta språk. Jag cyklar nu till Mercuri Tempel (handelsboden) med denna rapport och hälsar Dig med hjärtats och själens sympati, förblivande Din lydigaste patient, Evert Taube.

 

12 december 1943: Solen har strålat över detta "Mittens Rike" och någonting skönare i landskapsväg lär väl vara svårt att finna. De liksom böljande bergen likna en petrofauna av jättedelfiner, sjöormar, kameler, flodhästar, sälar och sjöjungfrur som i en stelnad bild av ett svallande tåg vältrar sig västvart. Atlanterdiset som tränger in mellan åsarna förlänar en egendomlig blå genomskinlig (eller ljus färg) åt själva slagskuggorna från de kullriga bergen vilkas ryggar i skikt på skikt rytmiskt upprepas i perspektivet, mellanflutna av diset från sjö och fält. De välvårdade små gårdarna med röda lagårdar och ljusa boningshus under skärröd tegel se inbjudande och trevliga ut och folket förrättar sina sysslor lugnt och glättigt i känslan av att på ägande mark fullfölja uråldriga traditioner. De slingrande sandvägarna, mellan rutade fält i grönt, gult och caput mortuum inbjuda till veloxipedexurisoner (sic) och patienten försummar ej att i alla väder cykla till minst tvenne, vanligen tre, olika bryggor. Till Din brygga för att fiska med Herr Johanssons egenhändigt byggda snipa, till Flatö brygga för att posta brev och köpa tidning m.m. samt tala med Herr Handlanden Gustav Johansson - till Svarteskärs brygga för att uppleva min barndoms bohuslänska månlandskap.

 

18 mars 1945: Har nu fått det riktigt i ordning i mitt nya tusculum vid Lilla Ström intill Snäckedjupet. Stugan ligger upp i höjden som ett grekiskt tempel och mitt arbetsrum har fönster åt syd och väst, nere i Strömmarne glittrar solen på det ständigt forsande vattnet. Här känner jag hur ensamheten kommer mig att "växa" trots mina 55 år, och, varj jag kommer får jag höra tillropet "det var värst vad författarn ser kraftig ut - som en pôjk!" Hos Hulda och Anders var jag idag och hämtad böcker och kläder. Alla var friska, glada och vänliga - de har skött mina kläder och packat så fint. Men handelsman Flink klagar att inte doktorn kommer snart - "ja blir inte frisk förr", säger Flink, för han ger mig den medicin ja behöver och så är han en människovän." Människovänner står högt i kurs hos handelsman Flink. Och själv är han en sådan - liksom de flesta här på ön.

 

10 maj 1947: För ett par dagar sedan när jag gick förbi din gård stod grinden öppen. Björkarna stod i ett grönt flor. Vattenståndet var exceptionellt lågt, hittills osedda sjöbottnar lågo torra, jag observerade att blåmusslan i stor utsträckning dödats av vinters djupa istäcke. Jag räknade på din redd ett 40-tal ejdrar samt enstaka grupper med gräsänder. Då jag gick över din gård sjöng fåglarna uti den mörka skogen. Den tanken slog mig, att denna fågelfröjd är typisk där djup skog gränsar till trädgård och kanske skulle en ytterligare beskärning av vilda skogen giva orsak till decimering av småfåglarnas antal. Det är ett mycket vackert ställe. Handelsman Flink fann jag i bättre status än tidigare. Vi ha nu inlett ett nytt romantiskt (ock luckrativt) samarbete och Flink förklarade att han hyste "det allra bästa hopp" för mina litterära och konstnärliga utsikter - med villkor dock, att jag vackert hölle mig till kombinationen Ängön-Flatön. "Sålänge författarn håller sej te Flatön, så beundrar hela Sverige författar'n" sade Flink.

 

I boken "Jag kommer av en brusand' hav" skriver han:

"I mina minnen från barndomen har jag aldrig varit riktigt klar över var Ängön ligger. Namnet glömde jag också. Så att när jag efter fyrtiofem års tid kom tillbaka till Ängön, så visste jag inte att jag var där, sit venia verbo. Jag förälskade mig i ön, i trakten, i människorna där, på nytt. Jag skrev hela boken Ballader i Bohuslän på Ängön, tonsatte den på Ängön, illustrerade den på Ängön. Jag tror nästan jag blev orsak till en Ängö- och Malökult, utan att veta att jag kommit tillbaka till de där öarna. Jag hade glömt vad de hette, och jag kom landsvägen över Dragsmark till Orust var gång jag kom dit på nytt. Men så tog jag "Monsunen" på slip ute vid Rågårdsvik 1943 och när jag rodde tillbaka fick jag se en stuga på Ängön, från västsidan. Det var Huldas Karins mormors stuga uppe vid bergspasset på vägen och den kände jag ju, men först nu såg jag att det var där jag hade varit för fyrtiofem år sedan och köpt bär och fått mjölk och småbröd av en flicka som då var yngre än Huldas Karin är nu, fast Huldas Karin är bara barnet ä och den flickan var Huldas Karins mormor - Pang! Jag slog mig för pannan och höll på att tappa styrbords åra i Lilla Ström. Handelsman Flink kom ner till Stättebrygga och ropade ut till mig. - Har det hänt något, herr författarn? - Ja, herr handelsman, svarade jag, och min röst ekade betydelsefullt mot Stora berget på Malö. - Kom i lann och berätta, ropade Flink, så sätter jag på kaffet i rummet innanför.

                                    


Föreningen Flatön         foreningen@flaton.se                               Flatö Malö Hembygdsförening       hembygd@flaton.se                         Flatö Kyrkas Vänner           kyrkan@flaton.se